TORV

Torv har historiskt ibland betraktats som biologiskt förnybart och ibland som fossilt pga. bränslets långa cykel från växter till torv.

Eldas oftast nermalen till pulver i en pulverbrännare. Skiljer sig från träpulver då det är mer lättantändligt. För pneumatisk transport krävs därför vanligtvis inert gas, normalt rökgaser istället för luft.

Olika arter av torv

Det finns olika torvarter beroende på vilket växtslag som dominerade på platsen när torvmaterialet bildades. Den ofullständiga nedbrytningen gör att en stor del av energiinnehållet i det biologiska materialet finns kvar, varför torv kan användas som bränsle. Värmevärdet är 20–22 MJ/kg, jämförbart med brunkol. Flera egenskaper nedsätter dock dess värde. Färsk torv har mycket hög vattenhalt och måste därför torkas före förbränningen. Dessutom ger torv väldigt mycket aska, som har låg smältpunkt och innehåller kemiska beståndsdelar som vid förbrännig ärkorrossiva och skadliga för miljön. Förbränningen sker långsamt, askan innehåller mycket som är oförbränt och glöder länge efteråt. (Det kan till och med brinna under marken och ta eld igen efter vintern, förutsatt att det finns syretillförsel.) Öppen torveld är illaluktande på grund av de sura beståndsdelarna. Som bränsle används torv i större utsträckning endast i vissa regioner, främst Skandinavien, de brittiska öarna och Baltikum, där tillgången är särskilt riklig.

1 ktoe = 106 toe = 11,6 GWh = cirka 3500–4000 t torv.

Anmärkning: Användningen av torv i ovannämnda länder skiljer sig mycket från varandra. I Finland, Irland och Sverige bränns merparten i större kraft- och värmeverk, i de baltiska staterna i små anläggningar.

Utsläpp av koldioxid från torvförbränning rapporteras till FN som fossila och när torv eldas i stora kraftvärmeverk för energiproduktion inom EU måste de inneha utsläppsrätter. Koldioxid från torvförbränning är en växthusgas som påverkar klimatet.